Tisdag

Jag är en människa med rätt bred fantasi och en aning livlig om ni så vill.
Äventyrsfilmer i all ära men framförallt tantsnusk romaner har alltid legat mig varmt om hjärtat, jo även en och annan deckare som kommit i min väg har jag läst, byggt upp en historia kring och med andan i halsgropen ögnat igenom de sista skälvande sidorna innan mördaren tas till fånga.
Med romanerna så blir det en annan typ av värld, en annan verklighet.
Jag kommer på mig själv med att både skratta och gråta tillsammans med karaktärerna i böckerna och tycker oftast rätt illa om de filmerna som uppkommer efter en riktigt bra bok. Antingen så läser man dom och njuter eller så ser man filmen och får två timmars njutning på skärmen i stället.
Att göra både och blir för min del oftast en besvikelse, och dom försöker jag hålla mig ifrån.

Men nu var det inte just det som det här inlägget skulle handla om!
Jag har varit på stan idag, tandläkaren, optikern och kiropraktikern.
Tjopp tjopp tjopp så gick det undan, men jag fick en lucka mellan ögon och ryggdoktorn som gjorde sig alldeles utmärkt för en sväng om på stan =)
När jag nu inte var ute efter något speciellt så kom jag på mig själv med att iaktta människor i stället för klänningar, en mycket intressant företeelse må jag säga är när min hjärna börjar vandra. Ögonen spanar över kläder, frisyrer, vad dom har i påsarna. Tankar om vem som finns i motsvarigheten i den blonda tjejens telefonlur.
Om dom har julgardiner hemma, och de förutfattade meningarna som också poppar upp om vilka som har kvar sina gardinerna ända fram till påsk och de som sätter fram ljusbågarna utan att ta ner fönsterlamporna som hänger ovanför....
Om det verkligen är kärlek mellan hon och han och hur länge kommer den hålla, ifall dom får barn blir det då en pojke eller flicka?
Minnet som kommer flygande om en promenad på stan för många år sedan med han som jag tyckte mycket om just då.

Undra om han som står i kassan på Intersport är lagd lite åt det "andra hållet"...
Och vad har den där lilla pojken råkat ut för som skriker sin mamma vansinnig i kön på Vero Moda.

När jag satt och väntade på att få komma in hos kiropraktikern så kom det ut en kvinna från ett annat behandlingsrum och först så hörde jag bara henne prata och genast blev det fart på fantasin.
Hon lät rik, ni vet så där högeskole utbildad, fin i kanten, mycket pengar lite Mickan i solsidan typen.. fast i äldre modell, typ 60+.
Mja, där skenade jag i väg lite grann, 60+ stämde nog ganska väl. Men inget annat, så genast for fantasin iväg åt ett annat håll och jag kom på mig själv med att fundera på (i all välmening faktiskt) vart någonstans i stan de säljer byxor för en som är som en smurf lång men har ett parti mellan höfterna och låren som är ungfär lika brett som garageporten hemma..

Hjärnan har jobbat på högvarv denna eftermiddag och när jag nu sitter här i min rosa fleecejacka så slår en annan tanke mig.

De som sett mig på stan, vilka fantasier har dom kokat ihop om den där halvblonda, kortisen i svart..

Söndag

Jag går och filar på olika bloggposter. När jag skriver så kommer antingen allt ramlandes över mig, orden är klara och upplägget likaså. Jag har mentalt förberett alltihopa och snickrat ihop en fin liten historia av bokstäver i följd.
ELLER så blir det mest en massa blaha blaha. Tankar känslor och dagshändelser som jag gärna delar med mig av i den ordningen de vill komma ut, men idag så finns det flera saker som pockar på att bli skrivna, jag vet bara inte vart jag ska börja..

Med en separation så följer många saker som man i händelsens skeende möjligtvis varit medveten om och haft i bakhuvudet som en mörk skugga, men just då när livet gör en drastisk förändring så väljer man att trycka bort dessa tankar och fokusera på nuet och det som kan komma sen.

När vi påbörjade det hela för lite drygt ett år sedan så hade vi barnen varannan natt och det fungerade helt ok.. för oss i alla fall. Lite mer stabilitet infann sig och boendet rätade upp sig för oss båda, in på Bankgatan flyttade ännu en medlem i familjen och situationen såg plötsligt ut på ett annat sätt, vi började då ha barnen med längre tidsintervaller, två-tre nätter i sträck och hela helger i stället för en dag här och en dag där.
Det har också fungerat utan problem!
Sommaren kom och Bankgatan 22 fick en efterlängtad semester, barnen blev sommarlovslediga precis som barn ska vara.
Med en Pappa utan sommarsemester så blev det per automatik så att barnen spenderade de varma dagarna här hos oss i längre och längre perioder. För mig blev det genast svårare att helt plötsligt lämna bort dom igen. Hösten med regn och om byggnationer har medfört att ett fungerande schema skrevs ned på papper och har efterföljts till den mån det har varit möjligt, dom har varit mer här hos oss till min stora tacksamhet och livet har gått sin stilla gång.
Med december månad framför oss så förstod alla inblandade att de små skulle få vara mer här än där och med det som kom även svårigheterna krypande. Inte bara för mig som givetvis inte vill lämna bort dom när de har varit här vecka efter vecka men även för dom, som givetvis vill till sin pappa men uppryckandet blir tumultartat varenda gång.

Det är egoismen hos oss som har försatt våra barn i denna situation. Ingenting säger att det på något sätt skulle ha varit bättre att se dessa barn växa upp med två föräldrar under samma tak utan någon form av kärlek mellan varandra men det hade fortfarande bara varit ett tak.


De hade inte behövt välja vart lojaliteten ska ligga och inte heller brottas med dåligt samvete för att de kanske faktiskt inte just den dagen vill komma hit eller fara dit. Måns som plötsligt har fått två pappor som han vill tycka lika mycket om hänger inte alltid med i sina egna känslor och svängar.
De är försatta i en situation av vi vuxna som de som barn ska kunna hantera och kan de inte det så finns det inget de kan göra åt något av alla beslut som fattas tre decimeter högre upp.

När jag går med medvetenheten av detta i ryggen så försöker jag och lägger ner hjärta och själv i att de ska veta hur mycket de är älskade, att ge de den tryggheten de behöver och förtjänar trots sina två tak.
Jag brottas med det dåliga samveten å allas vägnar.

Jag vill att de ska kunna växa upp och veta att trots att deras mamma och pappa valde att inte leva tillsammans har jag aldrig valt att inte leva med dom. Varje helg, varje dag, varje stund.
Alla Födelsedagar, julaftnar, och framtida examen som kommer i deras uppväxt så ska dom veta att jag alltid finns där för dom, oavsett vilket tak de befinner sig under just då.

Måndag

Och nu helt plötsligt är det bara en kvar, måndag alltså.
Jag förbannade den som uppfan starten på veckan i morse när jag snoozade för tredje gången. Väl på jobbet gick det genast bättre även om måndagar är den dagen under veckan som allt ska göras på.
kl 13.00 var det gjort och jag kunde glad i hågen lämna stället för dagen.

Att ha den möjligheten att bara jobba 75 % är guld värt och får jag fortsätta välja så kommer jag absolut att göra det även i framtiden.
Det är en ynnest och en lyx som heter duga, den kommer inte utan vissa uppoffringar men jag vill inte ha det på något annat sätt så därför blir fördelarna större än nackdelarna =)

Fortsättningsvis så har eftermiddagen spenderats söderut, granarna är inhandlade och diverse nödvändigheter till musikrummet som växer fram i uthuslängan.

Det går bra nu, bitar faller på plats längs vägen för de stegen vi väljer att ta och de andra bitarna kan behöva filas in innan de sitter som en smäck.
Det är en härlig vinter som väntar oss på Bankgatan, den första julen allihop tillsammans och den andra våren. Ljuset som kommer att leta sig tillbaka, tro det eller ej =)

Må och Mys!

Torsdag

Slutet på veckan, endast 2 måndagar kvar att stiga upp innan julafton!

Jag vet inte vem som är mer förväntansfull, jag eller barnen.

Kalendern öppnas varje morgon,både luckor och paket. Molly fick en pysselbok med Camilla Cupcake och lyckan var fulländad =)

Pepparkakorna är snart slut och en ny deg väntar i skafferiet, jag anar kavlande under helgen men bara med Måns, Molly har den turen att få åka till Ammarnäs med kusinerna i morgon. Snö, kallt och en husvagn verkar vara som himmelriket för en sjuåring.

När hon kommer hem på söndag så tror jag nog att granen är klädd och kanske, kanske så ligger det något mer paket där under än när hon for. De sista julförberedelserna är snart klara, lite kak-bakning och ett och annat knäck-kok kan nog inträffa. Och smällkarameller givetvis, vad vore en jul utan silkespapper, ängelbokmärken och taggsaxar?

Ni ska nog få se, dom brukar bli jättefina =)

Nu ser vi ikapp Mysteriet på Greveholm, årets julkalender. Barnen har sett den givetvis men jag har missat ett par avsnitt och det går inte för sig. Den verkar faktiskt riktigt bra i år, inte så full av julstämmning kanske men ganska spännande ändå!

Söndag

Att vara perfekt.

Det är dagens fundering.
Inte att dagen ska vara just det, eller att bordet är dukat in i minsta detalj. Det handlar heller inte om att hitta den där perfekta presenten till väninnan som fyller 30. Inte om den perfekta klänningen, daten eller sovmorgonen.

Det handlar om att vara perfekt som människa, vad som definierar just detta.
Att vara perfekt som Mamma, är det samma sak som att vara den perfekta människan?
Kan man vara perfekt och mamma samtidigt?
Och sist men inte minst, hur blir man just perfekt?

Ja, det ska ni veta att jag har då ingen aning!
Jag tror, men det är min teori kring det hela, att missunnsamma människor kan sätta epitetet perfekt på vissa i sin närvaro/tillvaro för att dom har något som de själv inte kan uppbringa. Det man inte kan förstå är sällan just det som man vill ha. Men det ser väldigt bra ut, det som hon eller han kan.
Och varför skulle inte jag kunna lära mig/få det för att bli lite mer perfekt.
Laga den där bilen, baka mormors limpa, se till att fönstren minsann aldrig är smutsiga, barnen har alltid  hela och rena kläder som aldrig är för små.
Den perfekta sambon, smaka på den ni! vad ska man ha uppfyllt för att få den stämpeln?
Middagen på bordet, att han/hon aldrig behöver dammsuga eller städa. Sängen är bäddad innan man går på jobbet, mjukisbyxor är total förbjudet likaså rufsigt hår och inget smink.

Alltid ja men aldrig nej.
Ständigt leende och aldrig pms.
Hemlagade köttbullar men hämtpizza är döden på en tallrik.
Oj!, det finns mycket som jag skulle behöva göra för att bli perfekt.
Jag går inte ens in på hela det dära perfekt-pedagogiska-älskvärda-snygg-mamma märket som vissa tilldelas i någon sorts hemlig klubb som man måste vara just perfekt för att överhuvudtaget ha hört talas om.

I nuläget har tankarna vandrat vidare till den där missunnsamma biten.
I min värld är missunnsamhet och avundsjuka inte riktigt samma sak.
Att vara missunnsam är för mig att inte kunna glädjas åt en annan människa, att vilja ha samma sak för att må lika bra och få vara lika lycklig. Men som jag skrev ovan, även om det inte på något som helst sätt skulle kunna påverka just deras lycka i livet så vill man ändå ha det, lite bara för att någon annan inte ska få ensamrätt på det som är bra för just dom.
Avundsjuka är en ganska missklädsam känsla, precis som missunnsamheten. Men oftast mer specificerad och riktad mot enskilda ting och händelser.

Jag har rannsakat mig själv de senaste dagarna och funderat kring om jag varit något av ovanstående, och jo nog har det förekommit för jag är inte perfekt jag heller.
Men jag försöker rikta saker mot mig själv och inte mot andra, att ge utan att förvänta mig något tillbaka. Att veta att man kan hjälpa någon är nog en av de tacksammaste känslorna man kan fyllas med, oavsett vilken typ av hjälp det är man kan erbjuda.

Jag blir klokare med åren, och därmed också äldre. Tröttare och med mera valmöjligheter, jag följer min egen magkänslan och inte alla andras.
Jag övermannas av en känsla av sorg och hopplöshet gentemot andra människor och ibland blir jag helt enkelt så trött att jag resignerar inför tanken att överhuvudtaget försöka..