Idag har vi kalasat för min farmor, 83 år gammal och pigg som en lärka. Mer eller mindre i alla fall. Hon och farfar bor fortfarande kvar i sitt lilla hus, handlar, kör bil och sätter potatis och plockar bär. Hon ber faktiskt om att få vara barnvakt till mina barn! Ni som träffat dom eller har egna barn vet att det inte är en dans å rosor att passa små troll =) Att få vara så pigg och må så bra det är få förunnat.
Födelsedagsmiddagen höll hos min mor och far, i samma hus som min mamma, mormor och morfarsmor växte upp i. När det är dags för dom att tacka för sig så hoppas jag givetvis att vi ska vilja bo i detta fina hus. Men har jag riktigt tur så bor dom också kvar och har hälsan tills dess att dom passerat 80 års åldern. Dit är det 24 år! Alltså kanske det blir mina eller systers barn som vill bo där och se till att huset stannar i familjen. Det här med släkt, familj och andra " band" som binder en familj samman är sådana som man ska vara rädd om. Det är dom som man knyter de finaste rosetterna av, rosetterna som knyts runt paketet, paketet som kanske innehåller en människas liv.
Jag hoppas att när jag / om jag når den härliga åldern då jag kan tacka för mig utan större krusiduller att det finns någon där som knyter ihop mitt liv i ett enda stort paket med långa fina snören.
Kram Sara
Vad fint du skriver!
SvaraRadera