När kroppen blir sjuk och tar huvudet med sig i fallet, ja det är just det som hänt.
Efter höstens långa skräckhistoria med njurstenar, slangar i ryggen, nog mycket antibiotika för att ta död på en häst, en kraftigt inflammerad njure, ett magsår och sedan de vanliga sakerna som ryggskott, magsjuka och bihåleinflammation så bestämde sig min kropp för att tacka för sig!
I slutet på mars så började huvudvärken så smått men eskalerade i formel ett fart för att nå kulmen i början på april. Nu snackar vi en huvudvärk som gjorde det omöjligt att röra vid vissa partier i skallbenet, en huvudvärk som domnade av höger sida av ansiktet och gjorde att jag förlorade känseln i armarna. Jag tappade även talet korta stunder, ja då kan ni ju tänka er! Att jag inte skulle kunna prata, möjligen ett av det värsta som kan hända....
Efter konstaterande att det inte var en hjärntumör som orsakade smärtan så bröt jag ihop som en björkkvist i trettiograders kyla. Låt mig få sova i ett par veckor och väck mig när denna mardröm är över!
Så gick det givetvis inte men det blev fart på farbror Doktorn, efter en drös med prover och alla möjliga kontroller så konstaterades att jag är mer eller mindre kärnfrisk men jag lider av något som kallas för ASD. Akutstress-syndrom.
Jag fick förklarat för mig att människan befinner sig i olika stadier i livet.
Man jagar - både på jobbet och hemma, man hinner, man utvecklas, man eftersträvar, man längtar man lyckas osv
Man känner sig hotad - Det blev kanske lite mycket på jobbet helt plötsligt, barnen blir sjuka på fel tidpunkt och helt plötsligt går både bilen och diskmaskinen sönder, samtidig! - antingen så slåss man eller så flyr man, problemen tacklar man, dödsfall, olyckor, katastrofer eller så kanske känslan blir att snaran stramas åt lite...
Man spelar död - När situationen blir så pass ohållbar att sinnet anar dödlig fara så går kroppen i "spela död" läge, den blir helt enkelt paralyserad, pulsen ökar markant, adrenalinet flödar och levnadssättet blir rätt primitivt, det handlar om att överleva helt enkelt. Kroppen befinner sig hela tiden på helspänn för att möjligtvis kunna fly ifall tillfälle ges eller kanske kunna uppbåda nog med kraft för att slåss mot det oslagbara. Men är i samma veva OERHÖRT trött.
Min kropp hamnade i läge nummer tre och befallde hjärnan att stänga av, jag orkade sonika inte slåss mera.
För att sätta ord på detta så låter det ungefär så här:
Jag är mer eller mindre oförmögen att fatta ett beslut därför att det tar för mycket kraft att sätta mig in vad det är jag ska bestämma, att föra en konversation kräver de sämre dagarna extremt mycket fokus och jag är som en fisk på torra land efteråt. Att planera in saker innebär att jag måste stiga upp, klä på mig och gå dit. En sak som vissa dagar känns ungefär lika lätt som att flytta eiffeltornet, flyga till månen eller sjunga som Celine Dion. Ouppnåeligt med andra ord!
Jag kan komma på mig själv med att fråga barnen tre, fyra gånger vad de ätit på skolan idag, hjärnan har helt enkelt inte möjlighet att registrera svaret.
Att köra bil kräver för att jag är fokuserad på flera saker på samma gång och det är i de närmaste ohållbart längre sträckor.
Att sova är överskattat har jag ibland tyckt men när man inte sovit en hel natt på nästan sex månader så är det mycket efterlängtat! Jag somnar på två röda sekunder men då kroppen ligger på helspänn (för att kunna fly ifall tillfälle ges) så vaknar jag flera gånger i timmen i bland så spänd att naglarna lämnat avtryck i handflatan, att armbågarna skurit in i mellangärdet och jag har pressat ihop tänderna så hårt att de fortfarande är hela är något av ett mirakel. De nätter Harry sover som sämst, vilket nästan aldrig händer, det är då jag vaknar upp som smärtfriast. Då har jag aldrig hunnit falla i djupsömn och kroppen har heller inte hunnit gå in i försvarsställning, den vilar bara lite men ändå redo ifall det skulle behövas.
Ni kan ju tänka er hur en kropp som aldrig sover mår.
Det syns inte utanpå, inte om man inte vet man ska titta efter. Jag söker inte medlidande, det är inte därför jag skriver. Inte heller förståelse utan snarare så ger jag en förklaring till att allt inte är som det brukar.
Jag fick rådet att i stället för att se allt jag inte klarar av så ska jag se varje bedrift som något bra, något tillfredställande och helt OK! Att tvinga fram den känslan är lika roligt som att se potatis koka...
Det värsta i hela den här historien är att inte känna igen sig själv, från att ha varit en mycket positiv person med förmågan att se glaset som halvfullt hela tiden, alltid haft en träffsäker kommentar och kunnat peppa både mig själv och även andra så har jag blivit katastroftänkande, negativ och oinspirerad.
Att vara just det, oinspirerad det är nog det värsta jag varit med om. Att inte kunna uppbåda nog med energi och kraft för att se fram emot morgondagen och allt den har att erbjuda, det är skit!
Summa sumarum, för det måste göras.
Erkänner jag inte för mig själv att jag är sjuk så blir jag heller aldrig frisk.
Lever jag inte i morgon för morgondagens skull utan att den dagen är en färdsträcka till nästa då går livet mig förbi.
Inser jag inte mina begränsningar så kommer inte kroppen att orka.
Lär jag mig inte leva i den tillvaron som den ser ut nu så kommer jag mig aldrig härifrån.
Jag är medveten om alla ovanstående saker men en rökare är medveten om alla risker det för med sig också. Vad jag menar är att jag inte vet hur jag ska göra för att gilla läget. Det måste jag komma på i första hand.
Det finns så många kloka talesätt om att leva dagen fullt ut och var inte bekymrad för morgondagen osv men i en sådan här situation så är det bara en käftsmäll. När man inte vill ha tillvaron som den är just nu så är hoppet på en bättre morgondag det enda som får en att stiga upp för att få gå och lägga sig igen..
Nu tänker ni säkert, men HERREGUD så negativ!
Ja, det kan ni tänka, det är inte riktigt så... Jag har positiva stunder och förhoppningar om framtiden jag också, jag ser fram emot många saker och vet att endast jag själv kan påverka min situation. Jag påverkar den idag genom att baka nog mycket bullar för att det ska räcka till alla stranddagar denna sommar har att bjuda på. Där ser ni, tillförsikt till vädret. Det är det sannerligen inte alla som har!
