Torsdag

Bakom dagens ständigt leende fasad gömmer sig dagen till ära en trött, sorgsen och mycket olycklig människa fick jag bestämma så skulle jag gå och sova, stiga upp lycklig sex månader senare med alla problem och tankar bortblåsta.

Jag skulle om jag kunde ställa mig på ett berg och skrika hur mycket jag saknar min pappa, förbanna denna jävla orättvisa, ifrågasätta vad jag har gjort som inte förtjänar lycka och sist men inte minst gråta de sista tårarna över detta miserabla liv som jag förorsakat och gjort mitt eget.
Men istället limmar jag sprickorna i det ni får se, torkar tårarna ännu en gång. Tar ett djupt andetag och ler.

För en leende människa är inte olycklig, eller?

S