Söndag

Att vara perfekt.

Det är dagens fundering.
Inte att dagen ska vara just det, eller att bordet är dukat in i minsta detalj. Det handlar heller inte om att hitta den där perfekta presenten till väninnan som fyller 30. Inte om den perfekta klänningen, daten eller sovmorgonen.

Det handlar om att vara perfekt som människa, vad som definierar just detta.
Att vara perfekt som Mamma, är det samma sak som att vara den perfekta människan?
Kan man vara perfekt och mamma samtidigt?
Och sist men inte minst, hur blir man just perfekt?

Ja, det ska ni veta att jag har då ingen aning!
Jag tror, men det är min teori kring det hela, att missunnsamma människor kan sätta epitetet perfekt på vissa i sin närvaro/tillvaro för att dom har något som de själv inte kan uppbringa. Det man inte kan förstå är sällan just det som man vill ha. Men det ser väldigt bra ut, det som hon eller han kan.
Och varför skulle inte jag kunna lära mig/få det för att bli lite mer perfekt.
Laga den där bilen, baka mormors limpa, se till att fönstren minsann aldrig är smutsiga, barnen har alltid  hela och rena kläder som aldrig är för små.
Den perfekta sambon, smaka på den ni! vad ska man ha uppfyllt för att få den stämpeln?
Middagen på bordet, att han/hon aldrig behöver dammsuga eller städa. Sängen är bäddad innan man går på jobbet, mjukisbyxor är total förbjudet likaså rufsigt hår och inget smink.

Alltid ja men aldrig nej.
Ständigt leende och aldrig pms.
Hemlagade köttbullar men hämtpizza är döden på en tallrik.
Oj!, det finns mycket som jag skulle behöva göra för att bli perfekt.
Jag går inte ens in på hela det dära perfekt-pedagogiska-älskvärda-snygg-mamma märket som vissa tilldelas i någon sorts hemlig klubb som man måste vara just perfekt för att överhuvudtaget ha hört talas om.

I nuläget har tankarna vandrat vidare till den där missunnsamma biten.
I min värld är missunnsamhet och avundsjuka inte riktigt samma sak.
Att vara missunnsam är för mig att inte kunna glädjas åt en annan människa, att vilja ha samma sak för att må lika bra och få vara lika lycklig. Men som jag skrev ovan, även om det inte på något som helst sätt skulle kunna påverka just deras lycka i livet så vill man ändå ha det, lite bara för att någon annan inte ska få ensamrätt på det som är bra för just dom.
Avundsjuka är en ganska missklädsam känsla, precis som missunnsamheten. Men oftast mer specificerad och riktad mot enskilda ting och händelser.

Jag har rannsakat mig själv de senaste dagarna och funderat kring om jag varit något av ovanstående, och jo nog har det förekommit för jag är inte perfekt jag heller.
Men jag försöker rikta saker mot mig själv och inte mot andra, att ge utan att förvänta mig något tillbaka. Att veta att man kan hjälpa någon är nog en av de tacksammaste känslorna man kan fyllas med, oavsett vilken typ av hjälp det är man kan erbjuda.

Jag blir klokare med åren, och därmed också äldre. Tröttare och med mera valmöjligheter, jag följer min egen magkänslan och inte alla andras.
Jag övermannas av en känsla av sorg och hopplöshet gentemot andra människor och ibland blir jag helt enkelt så trött att jag resignerar inför tanken att överhuvudtaget försöka..