Söndag

Jag går och filar på olika bloggposter. När jag skriver så kommer antingen allt ramlandes över mig, orden är klara och upplägget likaså. Jag har mentalt förberett alltihopa och snickrat ihop en fin liten historia av bokstäver i följd.
ELLER så blir det mest en massa blaha blaha. Tankar känslor och dagshändelser som jag gärna delar med mig av i den ordningen de vill komma ut, men idag så finns det flera saker som pockar på att bli skrivna, jag vet bara inte vart jag ska börja..

Med en separation så följer många saker som man i händelsens skeende möjligtvis varit medveten om och haft i bakhuvudet som en mörk skugga, men just då när livet gör en drastisk förändring så väljer man att trycka bort dessa tankar och fokusera på nuet och det som kan komma sen.

När vi påbörjade det hela för lite drygt ett år sedan så hade vi barnen varannan natt och det fungerade helt ok.. för oss i alla fall. Lite mer stabilitet infann sig och boendet rätade upp sig för oss båda, in på Bankgatan flyttade ännu en medlem i familjen och situationen såg plötsligt ut på ett annat sätt, vi började då ha barnen med längre tidsintervaller, två-tre nätter i sträck och hela helger i stället för en dag här och en dag där.
Det har också fungerat utan problem!
Sommaren kom och Bankgatan 22 fick en efterlängtad semester, barnen blev sommarlovslediga precis som barn ska vara.
Med en Pappa utan sommarsemester så blev det per automatik så att barnen spenderade de varma dagarna här hos oss i längre och längre perioder. För mig blev det genast svårare att helt plötsligt lämna bort dom igen. Hösten med regn och om byggnationer har medfört att ett fungerande schema skrevs ned på papper och har efterföljts till den mån det har varit möjligt, dom har varit mer här hos oss till min stora tacksamhet och livet har gått sin stilla gång.
Med december månad framför oss så förstod alla inblandade att de små skulle få vara mer här än där och med det som kom även svårigheterna krypande. Inte bara för mig som givetvis inte vill lämna bort dom när de har varit här vecka efter vecka men även för dom, som givetvis vill till sin pappa men uppryckandet blir tumultartat varenda gång.

Det är egoismen hos oss som har försatt våra barn i denna situation. Ingenting säger att det på något sätt skulle ha varit bättre att se dessa barn växa upp med två föräldrar under samma tak utan någon form av kärlek mellan varandra men det hade fortfarande bara varit ett tak.


De hade inte behövt välja vart lojaliteten ska ligga och inte heller brottas med dåligt samvete för att de kanske faktiskt inte just den dagen vill komma hit eller fara dit. Måns som plötsligt har fått två pappor som han vill tycka lika mycket om hänger inte alltid med i sina egna känslor och svängar.
De är försatta i en situation av vi vuxna som de som barn ska kunna hantera och kan de inte det så finns det inget de kan göra åt något av alla beslut som fattas tre decimeter högre upp.

När jag går med medvetenheten av detta i ryggen så försöker jag och lägger ner hjärta och själv i att de ska veta hur mycket de är älskade, att ge de den tryggheten de behöver och förtjänar trots sina två tak.
Jag brottas med det dåliga samveten å allas vägnar.

Jag vill att de ska kunna växa upp och veta att trots att deras mamma och pappa valde att inte leva tillsammans har jag aldrig valt att inte leva med dom. Varje helg, varje dag, varje stund.
Alla Födelsedagar, julaftnar, och framtida examen som kommer i deras uppväxt så ska dom veta att jag alltid finns där för dom, oavsett vilket tak de befinner sig under just då.