För sju och ett halvt år sedan föddes han, denn lilla underbara kille. Mitt i smällkalla vinter gjorde han entrè, oroliga var vi givetvis och när vi äntligen fick veta att allt gick bra och att det blev just han, ja då var lyckan ett faktum.
Åren har gått, både fort och sakta och med dagar och timmar har han vuxit från en lite charmknutte, som kallade pepparkakor för "peppe nam nam" och där Peter var den största idolen i världen, till att bli en liten kille som oroade sig väldigt mycket för att det skulle börja brinna...och att man kan dö.
Nu har tiden gått ännu längre och nu är han en lång spinkig kille som i stället för -peppe nam nam, använder sig av frasen - Inte en chans.
Att i stället för att idol dyrka peter, idol dyrka Magnus Uggla .
Genom alla åren har endast en sak följt med honom hela vägen, det hemska humöret och charmen att lukta sig till bullar, bullar som fortfarande ligger i frysen =)
Han har blivit en skolkille, en ettagluttare våran Alexander (av mig och sin lillasyster kallad Alle-Balle) en kille med skolpapper och splitternya pennor, en kille som växer så fort, både på längd och i ålder.
När jag pratade med honom i morse innan han skulle iväg till skolan så försäkrade jag honom om att - Det skulle ju bli jättespännande!
-Spännande *fnys*, vi får ju inte ens några läxor, svarade han mig med en suck.. Jag ska påminna honom när han är 15 och ska börja nian..
Vi är snart där, då han kör omkring på sin moppe och tycker att hans moster bara lägger sig en massa...förhoppningsvis får jag rå om honom några år till.
Jag torkar en tår och tänker:
-Det är tur att det bara är andra som blir äldre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar