Det är en fråga som man ställer sig när något sånt här inträffar, man kan fortsätta gå genom livet precis som förr , dagarna rusar på i sin vanliga fart, barnen ska på dagis, jobbet rullar på varken mer eller mindre.
Man lever helt enkelt. Men utan större uppoffringar, man gör inga större förändringar, det fungerar.
Men sen kan man välja att LEVA, att leva precis som om varje morgon var något riktigt speciellt, att kläderna man tar på sig är något som är något extra, att man just den morgonen bestämmer sig för att dricka frukostjuicen ur dom bästa champangeglasen.
Att barnens tur till dagis den dagen blir alldeles extra rolig för dom har bestämt att vi ska gå allihopa, visst vi kanske blir sena men vilken bra start på morgonen vi fick.
Att möta alla människor på det sättet som man själv vill bli bemött , att göra jobbet så roligt och utvecklade som möjligt även om det krävs mer av en själv.
Att sen få komma hem och bestämma sig för att spela spel en hel eftermiddag och fika glass till mellis en vanlig tisdag.
Att se till att man mår riktigt bra!
Perspektivförändringen som sker är enorm att sen välja om man vänder den framåt eller bakåt det är upp till var och en.
Från och med nu ska jag vara den mamman, systern, dottern och sambon som jag själv skulle vilja ha, försöka vara den bästa vännen man kan få och framför allt så ska jag leva alla dagar precis som om det var den speciella dagen varje dag.
Jag lever, för det har jag betsämt!
Å så sant!!!
SvaraRadera