Nu är tiden inne, många av er har funderat, spekulerat och tisslat och tasslat.
Min nedstämdhet och mitt nattsvarta tänkande denna höst har sin rot i det faktumet att jag och P ska separera.
Beslutet är taget,genomfört.
Många av er är säkert nyfikna varför, jag har inte tänkt skriva alla anledningar här svart på vitt. Ni närmaste ni vet.
Till er andra så kan jag bara säga att vi är lika ansvariga båda två, vi har båda sett till att driva det här i stupet.
Det finns ingen svartmålning, inget – Det är ditt fel, det är du som förstört det hela.
Man är två i ett förhållande under tiden man har det och man är två när man väljer att slutföra det hela.
Vi är båda besvikna, på varandra, på det faktumet att vi lät något himla bra glida oss ur händerna.
Och på att våra barn kommer att växa upp med separerade föräldrar.
Tillvaron blir sig aldrig lik, den blir aldrig densamma.
Men vi har tänkt göra den så bra som möjligt för om det är något vi skyldig våra barn.
Jag ber er, prata inte, spekulera inte, hitta inte på och snacka inte skit!
Jag svarar om ni frågar så gör gärna det.
Jag står med framtidstro, hopp, längtan och förtröstan.
Det kommer att bli bra
Det måste det bli.