lördag 29 november 2014

Lördag

Slutet på veckan gick i en rasande fart.
Jag har trots allt borta ett par dagar, eller ett par och ett par rätt många faktiskt. Jag som brukar julpynta och baka kakor för hela arméer, julgranar, julgodis och inslagna julklappar i oktober.
Nu blev det inte så i år men det kommer att bli bra ändå ska ni veta!
Då Harry är den snällaste ungen som sover i pyjamas så har jag under de senaste dagarna julpyntat i sinne och städat som en vettvilling. Nu lyser stakarna i alla fönster, kanelstängerna doftar gott tillsammans med stjärnanisen som ligger i dina små burkar lite här och där och julmusiken går på högvarv. Det gäller att smida medan järnet är varmt och eftersom han gärna sover länge på morgnarna även om de stora barnen ska på skolan så blir det väldigt effektiva timmar innan solen gått upp.

Jag sa till min J när vi gick till sängs häromkvällen att jag vill ha en helt vanlig sketen Måndag och om inte jorden går under innan dess så ser det faktiskt ut att kunna hända.
Njuren uppför sig helt ok, inte klockrent men under kontroll och antibiotikan verkar göra sitt den också. Jag ropar inte Hej ännu men ger mig på ett litet försiktigt hallå...

Dagen som sådan har vi spenderat tillsammans hela familjen. En tidig frukost följt av en loppisrunda i Piteå. I fyndpåsen fanns ett par fina plagg till lillebror, lite tomtar till adventskalenderpåsarna i morgon och en ny börs till mig. Min är så att säga lite utnött....

Efter en mysig adventslunch hos mamma med hela maffian bestående av tomtegröt, julskinka och köttbullar mm lommade vi av hemåt igen när mörkret lagt sig. Då det fortfarande var gott om tid innan middag och lördagsgodis slängde jag ihop saffransbullar, limpa, knäck och en pepparkaksdeg.
Jag älskar vårt kök men det hade lätt kunnat få vara dubbelt så stort i sådana här lägen, jag fyller snabbt upp bänkar och diskmaskiner med alla pytsar och prylar.


 Jag ser fram emot vad morgondagen har att erbjuda, en rejäl städning av sovrummet iallfall!
Hoppas ni får en fin första advent.



onsdag 26 november 2014

Onsdag

När saker och ting inte blir som man tänkt sig..
Stenen togs ut, slangen plockades bort, vi fick åka hem och även om jag inte kände mig tipp topp så var vi på väg åt rätt håll. Trodde jag i alla fall!
Väl hemma så insåg jag att ju närmare helgen kom så blev jag inte friskare, snarare sjukare.
Ett besök på vårdcentralen under fredagen bekräftade detta, en crp på 81 och rikligt med vita blodkroppar i ett urinprov.
En fin liten infektion som bosatt sig i min redan mycket trötta kropp. En ny sväng antibiotika och sen var karusellen i gång igen.
Akutmottagning, allergisk chock (inte bara en reaktion den här gången) adrenalinspruta, antihistamin och annat smått och gott.
Ny antibiotika och hem igen för att förhoppningsvis råda bot på detta en gång för alla.
Men nej.

Igår kom odlingssvaret och med fyra resistenta antibiotika så fanns det bara en kvar, en som innebar att amning inte är att tänka på om vi inte vill att Harry ska växa upp med randiga tänder!
Det har vi beslutat oss för att vi inte vill så nu äter han flaska för allt vad han är värd och själv känner jag att Dolly Parton kan slänga sig i väggen. Men jag blir frisk, nu har jag tänkt det på riktigt och Harry slipper alla läbbiga bieffekter av allt jag stoppar i mig i tablettform.

Jag grinade mig igenom hela gårdagseftermiddagen innan beslutet landade och jag insåg att det finns inget annat val.
Han kommer inte att växa upp till massmördare för att han inte får bröstmjölk och det känns väl ändå rätt skönt!

Vad jag har insett under den här resan är att kroppen är ett tempel och min är just nu ett litet fallfärdigt skjul på gränsen till undergång, det kanske låter dramatiskt men fy sjutton vad fem veckors antibiotika kan göra skada, lägg till en graviditet med hemsk foglossning, förlossning, hormoner, njurstenar, smärtstillande i kolossala mängder och frånvaron av både mjölkprodukter och ägg i kosten. Jag har i stort sett levt på skinkmackor och det bygger man minsann inget palats av!

Att lära sig göra saker för själen och morgondagen, att ha en stabil grund att stå på när stormen dundrar på som värst och att ta hand om sig själv inifrån och ut det tänker jag dra lärdom av.




fredag 21 november 2014

Fredag

Jag längtar efter att få julpynta!
Att få plocka fram ljusstakar, kanelstänger och en massa bra musik i högtalarna.
Baka pepparkakor i långa banor och se snöflingorna singla utanför fönstren. Jag har satt julstämningen på paus i ett par dagar men hoppas att få plocka fram den under helgen igen.
Det blev en sväng på vårdcentralen i morse för att konstatera att det huserar någon form av infektion i min trötta kropp, en sänka på 80 och en massa vita blodkroppar i urinprovet pekar på någon form av njurhistoria.. Kan ni tänka er?
Nu håller jag tummar, tår och tänder för att den här antibiotikakuren ska göra susen, gärna redan innan i morgon!
Fram tills dess googlar jag omkring för att få ihop en önskelista så här lagom till jul, slötittar på lite serier och lyssnar på Harrys gurglande från köksgolvet.



Undrar vad jag ska fylla ljuskuben med i år?


Enjoy candles
Ifall jag vann på triss skulle en stor del av vinsten gå till att köpa sådana.


En fin bricka till glöggen eller bara att luta mot väggen.


Ljushus från Walter & Co
Man kan aldrig ha för många!





tisdag 18 november 2014

Tisdag

Så här dagen efter känns det ungefär som att jag blivit överkörd av en bil efter en just avslutad magsjuka!
Kroppen är trött och varenda muskel ömmar men smärtan är hanterbar och än så länge verkar flödet från höger njure vara på en okej nivå.

Alltså sitter jag och funderar på julen och julbaket!
i frysen finns det fika som skulle kunna räcka till en hel armé då Harry döptes förra helgen så jag tror att lussebullar, pepparkakor och möjligtvis en eller två sorter till får räcka.
Julgodis å andra sidan kan man väl inte få för mycket av?

En ny kaksort jag snubblade över var den här, jag måste nog provbaka....

Pepparkakssnitt

100 g mjukt smör
1 dl socker
2 msk sirap
2,25 dl mjöl
1/2 tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
1-1,5 tsk pepparkakskryddor
Vispa smör, socker och sirap krämigt. 
Blanda mjöl, bikarbonat, vaniljsocker och pepparkakskryddor och vänd ner i smeten. 
Dela degen  i två bitar. 
Rulla till två längder och platta till på bakplåtspapper. Grädda i 175 gr varmluft i 12-15 minuter. Skär kakorna i bitar. 
Låt svalna.




Julens bästa Rocky Road

400g Choklad, hälften mjölk och andra hälften mörk
1 påse Dumlekola, lakrits
1 dl Chasewnötter, rostade och saltade
20 st Gelehallon
1 ordentlig näve Mini marshmallows

Smält chokladen i vattenbad, dela dumlen och gelehallonen i mindre bitar. Hacka nötterna.
Rör ihop allt i en skål och häll i en form gjord av bakplåtspapper. Skär i bitar när det stått kallt ett tag och stelnat.

Saffranstryffel med vit choklad


1 dl vispgrädde
1 msk honung
1 g saffran
250 g vit choklad (Det finns vit choklad för oss Lchf, are)  
30 g osaltat smör
1 tsk cognac (kan uteslutas vilket jag gjorde)

Koka upp grädde, honung och saffran. Slå det över den hackade vita chokladen. Tillsätt sedan smöret och sist cognacen. Rör tryffeln slät. Låt stelna ordentligt i kylskåp (gärna över natten) och klicka sedan ut med hjälp av en matsked, som rullas runda.

Ställ in i kylen igen innan du rullar dom i förslagsvis, kakao, kardemummasocker, florsocker, smält mjölkchoklad eller något annat du tycker om.


jag har även hittat ett recept på gelehallon i Lantlivstidningen som kom i brevlådan häromdagen 

Gelehallon

15 bitar
Ingredienser
200 g frysta hallon
7 gelatinblad
3 1/2 dl socker
1 dl vatten
3/4 dl honung
1 1/2 tsk citronsyra
strösocker
Lägg bakplåtspapper i en form som är 15 x 30 centimeter.
Tina hallonen och pressa dem genom en sil. Lägg gelatinbladen i kallt vatten.
Koka upp vatten, socker och honung till 150 grader. Rör i hallon och citronsyra.
Ta upp gelatinet och smält det i en kastrull. Blanda ner i hallonen.
Häll smeten i formen och ställ kallt för att stelna. Skär i bitar och rulla dem i socker.

måndag 17 november 2014

Murphys lag

Det kom mycket riktigt en bebis, en alldeles underbart fin liten kille.
Den 12/9 såg han dagens ljus, fjorton dagar över tiden och med en mamma som hade det nervösa sammanbrottet ett par steg ifrån sig. Men han kom iallafall!

I ganska precis tre veckor och fyra dagar hann vi njuta, eller anpassa oss och lära känna den nya familjemedlemmen kanske jag ska säga innan njuren på höger sida väljer att göra sig påmind igen.
Inte på det viset att det gick över efter ett par timmar utan konstant och ihållande i tre dygn.
Efter upprepade besök på stadens akutmottagning konstaterades det tillslut att en 8 mm stor njursten täppt till hela högra sidan och njuren arbetade för högtryck. Som en kork i en flaska kan man säga.
Detta ledde till att en nefrostomi fick sättas in i ryggen, en slang alltså som dränerade njuren den vägen.
Detta var det mest smärtsamma jag någonsin gjort under hela mitt liv.
Efter detta konstaterande började en cirkus utan dess like....

Jag tänker inte gå ni på detaljer, med en kort sammanfattning kan man säga 5 olika läkare, obefintliga remisser som försvunnit eller inte skickats. En antibiotikakur i flera veckor som sedan visade sig att jag inte behövt äta, röntgen hit och röntgen dit. En slang i ryggen som inneburit att jag inte kunnat amma ordentligt eller krama mina barn, jag har inte under fem veckor kunnat sova ordentligt och aldrig legat på höger sida, jag har inte kunnat duscha som en normal människa utan behövt fryspåsar och silvertejp i olika konstruktioner.
Under dessa 5 veckor har jag fått strida som en soldat i krig för att läkare och sköterskor ska förstå att det mitt i allt detta faktiskt finns en bebis att ta hänsyn till.
Idag, den 17/11 - exakt en månad sedan otyget i ryggen sattes dit togs den äntligen bort!
Efter en nätt liten narkos och en uretäroskopi ( nej det är inte en bekväm historia) tog dom ut stenen men vad de inte gjorde var att avlägsna nefrostomin......
Jag hade innan operationens början försäkrat mig om vissa saker, tre för att vara exakt och en av dom var just att slangen skulle avlägsnas under narkosen. Med löfte om detta somnade jag gott och utan större nervositet, jag skulle ju äntligen bli av med både det ena och det andra.

Att bli väckt ur en narkos är inte hel-lajbans och att bli väckt med orden att slangen sitter kvar i ryggen innebar för mig en snedtändning som hette duga!
Jag tror jag använde varenda svordom jag har i mitt vokabulär, smidigt uppblandat med hot om strypning, våld och inläggning på psyket.
Det ringdes på doktorn som tagit beslutet och efter att även ha hotat honom ansikte mot ansikte så togs den bort på en gång.

Jag fick en piggelinglass och hips vips blev jag som en annan människa

Min sjukhusrädsla har ingen botten, jag vet inte vad som orsakat den och inte heller vad jag ska göra för att få bukt med den. Just den här gången låg den värsta rädslan i att inte få slangen bortplockad under narkosen, en narkos jag valde just med tanke på detta. Jag hade även kunnat få spinalbedövning, ett litet rus och vara mer eller mindre kontaktbar under hela ingreppet men just för att det för mig var oerhört traumatiskt och smärtsamt att sätta dit slangen så ville jag inte vara vid medvetande när den togs bort.

Till doktors försvar så vet även jag att han inte gjorde det för att vara elak, han utgick ifrån vad som var bäst för mig fysiskt men hade nog kanske ingen vidare tanke på hur det skulle påverka mig psykiskt.

Att ta bort slangen var inte värre än att rycka bort ett bamseplåster, så här i efterhand kan rädslan te sig rätt fånig men när jag satt där som ett dagsgammalt lik svärandes och grinandes så var den väldigt närvarande och ytterst påtaglig.

Vi fick åka hem strax efter, de kanske tyckte det var bäst att smida medan järnet är varmt och jag fortfarande red på något form av lyckorus så nu sitter jag i soffan. Jag har duschat i vad som kändes som ett par timmar och ätit en alldeles delikat kanelbulle.
Ja jag har rätt ont, det är trots allt ett hål rakt in i ryggen och njuren. Det har trots allt pågått en hel del aktivitet i de nedre regionerna som gör att toalettbesöken går att efterlikna helveteseldar. Jag hoppas bara att flödet från höger njure rinner på bra annars blir det tal om en helt annan smärta de kommande dagarna.

Jag är trött, både mentalt och kroppsligt. Jag sörjer den månaden som varit då min fina bebisbubbla spräcktes av något så värdsligt som en sten.
Men nu får det jäklar i mig bli bättre! Gärna redan i morgon..




Jag hade tänkt skriva ut denna, lägga i ett litet brev och skicka till farbror Doktorn..... =)