Den 12/9 såg han dagens ljus, fjorton dagar över tiden och med en mamma som hade det nervösa sammanbrottet ett par steg ifrån sig. Men han kom iallafall!
I ganska precis tre veckor och fyra dagar hann vi njuta, eller anpassa oss och lära känna den nya familjemedlemmen kanske jag ska säga innan njuren på höger sida väljer att göra sig påmind igen.
Inte på det viset att det gick över efter ett par timmar utan konstant och ihållande i tre dygn.
Efter upprepade besök på stadens akutmottagning konstaterades det tillslut att en 8 mm stor njursten täppt till hela högra sidan och njuren arbetade för högtryck. Som en kork i en flaska kan man säga.
Detta ledde till att en nefrostomi fick sättas in i ryggen, en slang alltså som dränerade njuren den vägen.
Detta var det mest smärtsamma jag någonsin gjort under hela mitt liv.
Efter detta konstaterande började en cirkus utan dess like....
Jag tänker inte gå ni på detaljer, med en kort sammanfattning kan man säga 5 olika läkare, obefintliga remisser som försvunnit eller inte skickats. En antibiotikakur i flera veckor som sedan visade sig att jag inte behövt äta, röntgen hit och röntgen dit. En slang i ryggen som inneburit att jag inte kunnat amma ordentligt eller krama mina barn, jag har inte under fem veckor kunnat sova ordentligt och aldrig legat på höger sida, jag har inte kunnat duscha som en normal människa utan behövt fryspåsar och silvertejp i olika konstruktioner.
Under dessa 5 veckor har jag fått strida som en soldat i krig för att läkare och sköterskor ska förstå att det mitt i allt detta faktiskt finns en bebis att ta hänsyn till.
Idag, den 17/11 - exakt en månad sedan otyget i ryggen sattes dit togs den äntligen bort!
Efter en nätt liten narkos och en uretäroskopi ( nej det är inte en bekväm historia) tog dom ut stenen men vad de inte gjorde var att avlägsna nefrostomin......
Jag hade innan operationens början försäkrat mig om vissa saker, tre för att vara exakt och en av dom var just att slangen skulle avlägsnas under narkosen. Med löfte om detta somnade jag gott och utan större nervositet, jag skulle ju äntligen bli av med både det ena och det andra.
Att bli väckt ur en narkos är inte hel-lajbans och att bli väckt med orden att slangen sitter kvar i ryggen innebar för mig en snedtändning som hette duga!
Jag tror jag använde varenda svordom jag har i mitt vokabulär, smidigt uppblandat med hot om strypning, våld och inläggning på psyket.
Det ringdes på doktorn som tagit beslutet och efter att även ha hotat honom ansikte mot ansikte så togs den bort på en gång.
Jag fick en piggelinglass och hips vips blev jag som en annan människa
Min sjukhusrädsla har ingen botten, jag vet inte vad som orsakat den och inte heller vad jag ska göra för att få bukt med den. Just den här gången låg den värsta rädslan i att inte få slangen bortplockad under narkosen, en narkos jag valde just med tanke på detta. Jag hade även kunnat få spinalbedövning, ett litet rus och vara mer eller mindre kontaktbar under hela ingreppet men just för att det för mig var oerhört traumatiskt och smärtsamt att sätta dit slangen så ville jag inte vara vid medvetande när den togs bort.
Till doktors försvar så vet även jag att han inte gjorde det för att vara elak, han utgick ifrån vad som var bäst för mig fysiskt men hade nog kanske ingen vidare tanke på hur det skulle påverka mig psykiskt.
Att ta bort slangen var inte värre än att rycka bort ett bamseplåster, så här i efterhand kan rädslan te sig rätt fånig men när jag satt där som ett dagsgammalt lik svärandes och grinandes så var den väldigt närvarande och ytterst påtaglig.
Vi fick åka hem strax efter, de kanske tyckte det var bäst att smida medan järnet är varmt och jag fortfarande red på något form av lyckorus så nu sitter jag i soffan. Jag har duschat i vad som kändes som ett par timmar och ätit en alldeles delikat kanelbulle.
Ja jag har rätt ont, det är trots allt ett hål rakt in i ryggen och njuren. Det har trots allt pågått en hel del aktivitet i de nedre regionerna som gör att toalettbesöken går att efterlikna helveteseldar. Jag hoppas bara att flödet från höger njure rinner på bra annars blir det tal om en helt annan smärta de kommande dagarna.
Jag är trött, både mentalt och kroppsligt. Jag sörjer den månaden som varit då min fina bebisbubbla spräcktes av något så värdsligt som en sten.
Men nu får det jäklar i mig bli bättre! Gärna redan i morgon..
Jag hade tänkt skriva ut denna, lägga i ett litet brev och skicka till farbror Doktorn..... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar