Jaha, då var det dags igen!
Det var sex veckor sedan senaste ultraljudet på höger njure gjordes, bara ett par dagar efter vad som kan räknas som tidernas värsta njurstensanfall. Tror dom iallafall.. Efter den kvällen försvann smärtan som ett trollslag och jag har mått alldeles finfint.
Idag var det uppföljning på schemat och det visar sig att njuren som var utvidgad då såg inte bättre ut nu, det hade inte blivit sämre men inte heller bättre. I samma veva ser hon också att urinblåsan på den lilla killen i magen är en aning förstorad, inte mycket men tillräckligt för att hon skulle vilja titta på det igen.
Hon bestämmer sig för att kontakta kirurgen ang, min njure och bestämmer att vi ska få komma tillbaka om två veckor för att titta på lillkillens blåsa igen.
Åker ned på stan för en lunch och blir uppringd under tiden av samma läkare som berättar att kirurgen vill utföra operation! Detta kräver två utropstecken!!
Med paniken krypandes uppför ryggen lyssnar med något form av halvt öra och vi bestämmer att jag ska komma tillbaka för att ta prover och göra ett nytt ultraljud på bebisen för att se om det kan vara så att han bara var väldigt kissnödig. Och ja, det var han.. en suck av lättnad eller snarare ett helt lokomotiv av puffar senare så konstaterade hon att urinblåsan återgått till normal storlek och att allt ser utomordentligt bra ut.
Jag biter ihop ordentligt, svimmar inte och utstår att den snälla barnmorskan som också heter Sara sticker mig i armen och samlar litervis med blod (som visar sig vara två små rör) för att skicka på analys, det ska då tydligen visa ifall njurfunktionen är påverkad.
Åker hem och lovas att bli uppringd av läkaren som vill göra denna operation, hinner googla runt och förstår att sätta in en pigtailkateter inte är att leka med! Blir istället uppringd av en sköterska som förklarar med pipig liten röst att jag är inbokad på operation och svarar tillbaka med betydligt bestämdare tonfall att här ska minsann inte opereras, jag ska prata med läkaren först. Och om det inte handlar om liv eller död så krävs det ett slag i huvudet för att jag frivilligt ska hamna på ett operationsbord.
Läkaren ringde mycket riktigt upp, otroligt förstående och hänsynsfull förklarade han att nej jag MÅSTE inte opereras och ja, han var medveten om otrevligheterna som skulle kunna uppstå med att sätta in just den här typen av kateter osv.. men fick mig att gå med på ytterligare ett ultraljud av njuren, denna gång utfört av någon på urologen. Detta för att hålla koll på den stackars i nuläget hårt arbetande bönan som sitter på högra sidan.
Jag må låta som ett fullständigt våp när jag pratar om svimningar vid blodprov och panikkänslor vid tal om operationer men det kan jag leva med. Känslorna som kommer över mig går inte att styra, de sitter i ryggmärgen och kommer krypandes varenda gång jag ska på ett besök hos en människa i vit rock. Att föda barn har gått bra, det har inneburit något väldigt positivt och jag har alltid haft turen att få väldigt fina barnmorskor både före förlossningen, under och efter. Jag kan inte säga att jag haft oturen att träffa på en massa puckon i läkarrock eller hemska sjuksköterskor heller men rädslan sitter djupare än så.
Nu ligger jag i soffan, smärtfri och med förhoppning om att så få fortsätta.
