Dum spiro, spero

Så länge jag andas, hoppas jag...
En väns pappa är sjuk, riktigt sjuk. Att inte veta, oroa sig och vänta är ett hemskt tillstånd att vistas i. Att inte få svaren man vill ha, att inte kunna skylla på någon annan, att känna total hopplöshet är ett ännu värre tillstånd.
Nu vet ingen hur allvarligt det hela är, om det överhuvudtaget är allvarligt men hur det än slutar, vilka svar man än får så är tillståndet i januari 2011 något dom alltid bär med sig, varje gång dom känner hopplösheten komma krypande så ska dom alltid minnas den där onsdagen som något ännu mera hopplöst. Tiden läker alla sår men ärren finns kvar.

Min älskade vän, sluta aldrig hoppas och sluta aldrig andas, det löser sig ska du se.