Måndag

Jag - Molly, vill du lyssna på Amy Diamond på spottan?
Molly - Men Mamma, hon e ju typ uuute. Men Veronica Maggio, hon äg!

Molly... sex år.

Lördag

En lördag utan planer, tom. Helt blank, en dag att ta precis som den kommer.
Kan jag det? Är jag säker på att jag vet hur man gör en sån sak? oplanerat.. ojoj inte min grej.

Men jag har lovat mig själv och någon annan att bli mer spontan och då är det här bra övning.

Nu Lunchfika först och främst och sen... jaa. Det återstår att se.

Fredag

Bröloppsjobbade igår kväll och slogs av tanken när jag stod där.

Hur mycket olika saker ett äktenskap egentligen är och hur jag själv skulle vilja ha det.

Att gifta sig av kärlek ,den innerliga som gör att rosenskimret sitter i länge, att banden stärks för varje svårt beslut man tvingas fatta. För varje barn så växer gemenskapen ytterligare. Kramarna och kvällarna med biobesök och nätter på hotell dom finns kvar, tio år efter ordet Ja är sagt.
Hejdå pussen på morgonen och den innerliga omsorgen och omtanken är orubblig.
Så där som ett riktigt äktenskap ska vara.

De finns dom som gifter sig av juridiska skäl, upphållstillstånd, bekvämlighet eller för att ja, det ska ju liksom göras. Även där kan kärleken finnas, eller växa fram. Men man måste kämpa hårt, båda två för att nå i mål, och att samtidigt nå dit. Halkar den ena efter och måste får hjälp att nå slutet då gäller det att vara stark och uthållig.


Tvångsäktenskap tar jag inte upp, det är en hemsk typ av kärlek. Och den hör inte hemma i denna värld.


Själv skulle jag kunna säga Ja i jeans, i en kyrka mitt i sommaren med en blomma i håret och den största av kärlek ståendes mitt emot som lovar att älska mig och ingen annan.

Onsdag

Den berömda offerkoftan.. har ni hört talas om den?

Den som var och varannan plockar på sig i tid av självömkan och när " tycka synd om syndromet" hoppar upp.
Det mycket oklädsamma plagg som man ska se till att snabbt som sjutton hänga tillbaka på kroken igen.
Innan det blir till en del av en själv.

När man spelar ut hela sitt tyck- synd- om- mig register hos människor som visar enorm medkänsla och kanske inte är så bekant med detta omoderna plagg, så sätter man sig själv i en dålig dager.

I nio fall av tio så har man oftast försatt sig i situationen av sig själv, undantaget är nog dödsfall av något slag. Men då behövs ingen kofta, då får man omsorgen som ett brev på posten.
Har man själv tagit ett felkliv eller medveten sårat en annan människa då måste man jobba för att få över omsorgsfolket på sin sida.

Vissa jobbar hårt, och när första genom skådningen är gjord då går man vidare till nästa för att fortsätt korståget mot självömkans mitt.
När man har nått dit, till mitten. Det är då allting går att skylla på någon annan, inget är ens eget fel.
Jorden kan formas mera fyrkantig om man bara lägger manken till.
För att göra sig själv till det yttersta offret i sammanhanget så måste man tycka synd om sig själv först och främst.
Man måste vara helt övertygad om att man är den som det ska klemas med, och strykas medhårs, hållas med om allt man säger och absolut inte ifrågasättas.

För när ifrågsättningarna börjar ( och det gör dom, förr eller senare ) det är då det inte går att hålla fasaden uppe, den rämnar och lämnar efter sig en otrevlig eftersmak.
Framförallt hos de runtomkring som plötsligt blir varse om att OJ! fasen, det var ju inte dig det var synd om, det är inte synd om någon i den där smeten, men du fick oss allihopa att tro det.

Att tycka synd om och visa omsorg och medkänsla det är skillnad, det har jag fått lära mig.
Den hårda vägen.
Men jag är sa tacksam över att det finns de som visar omsorg för mig, utan att förvänta något tillbaka.

Tack!

Måndag

En dag med kommunikation.
Prata det kan jag, vettiga saker från gång till gång, jo även det.
IBland är det bara en massa tjoller, skvaller och metaforer.
Jag är en jäkel på metaforer, jag gillar sånt.

Men idag har det skett ett avslutande likaså ett påbörjande samtal.

Jag har förklarat vissa saker för sista gången och berättat saker för första gången. Kommunikationen i detta samtal var av största vikt både för mig som pratade och för personen som lyssnade.
Vissa saker måste sägas med de stora orden, de tydliga bokstäverna och de välartikulerande fraserna. Belive me, jag har använt alltihopa och jag hoppas för alla inblandade att det fungerande och accepterades.

Vikten av att kunna föra ett samtal är oerhört stor, det är något denna kris lärt mig.
Å herregud hon kommer nog att prata öronen av någon snart, tänker du kanske.
Men nyckeln till ett fungerande samtal är inte hur mycket man säger utan snarare vad.
Jag har hittat nyckeln efter många års letande, den fanns precis där den alltid funnits.

inom mig själv.

Du har också en och förhoppningsvis så hittar du den när du behöver den, ibland kanske man måste söka lite grann men den finns där.
Tro mig jag vet!

Och med hjälpen av denna så har jag lärt mig de rätta orden på rätt ställe, eftertanken FÖRE och jag undviker mungrodorna och säger inget jag inte kan stå för senare.
Att få saker kastade tillbaka i ansiktet ett par veckor senare som inte är så smickrande det klarar jag mig gärna utan.

Jag lägger till i debatten, jag har ont i käkarna.

Söndag

Ett nytt år, och den första dagen har spenderats på det bästa sätt.

Jag som har halvdamp när jag sitter still och inte gör något har idag fått vänja mig även vid det, sovit, fikat, vilat, ätit och nu vila igen.

Tillbaka på jobbet i morgon utvilad, verkligen !

Nyårsafton spenderades i nya vänners lag, jätte trevligt med god mat och massor med skratt. En mycket bra start på året och vet ni, ni går vi mot våren. Även om det är en massa snö och vi förmodligen kommer att få ännu mer så är vi på rätt sida i alla fall.

Det kommer att bli en vår att minnas, med fina minnen.

Nyårsafton!