Onsdag

Den berömda offerkoftan.. har ni hört talas om den?

Den som var och varannan plockar på sig i tid av självömkan och när " tycka synd om syndromet" hoppar upp.
Det mycket oklädsamma plagg som man ska se till att snabbt som sjutton hänga tillbaka på kroken igen.
Innan det blir till en del av en själv.

När man spelar ut hela sitt tyck- synd- om- mig register hos människor som visar enorm medkänsla och kanske inte är så bekant med detta omoderna plagg, så sätter man sig själv i en dålig dager.

I nio fall av tio så har man oftast försatt sig i situationen av sig själv, undantaget är nog dödsfall av något slag. Men då behövs ingen kofta, då får man omsorgen som ett brev på posten.
Har man själv tagit ett felkliv eller medveten sårat en annan människa då måste man jobba för att få över omsorgsfolket på sin sida.

Vissa jobbar hårt, och när första genom skådningen är gjord då går man vidare till nästa för att fortsätt korståget mot självömkans mitt.
När man har nått dit, till mitten. Det är då allting går att skylla på någon annan, inget är ens eget fel.
Jorden kan formas mera fyrkantig om man bara lägger manken till.
För att göra sig själv till det yttersta offret i sammanhanget så måste man tycka synd om sig själv först och främst.
Man måste vara helt övertygad om att man är den som det ska klemas med, och strykas medhårs, hållas med om allt man säger och absolut inte ifrågasättas.

För när ifrågsättningarna börjar ( och det gör dom, förr eller senare ) det är då det inte går att hålla fasaden uppe, den rämnar och lämnar efter sig en otrevlig eftersmak.
Framförallt hos de runtomkring som plötsligt blir varse om att OJ! fasen, det var ju inte dig det var synd om, det är inte synd om någon i den där smeten, men du fick oss allihopa att tro det.

Att tycka synd om och visa omsorg och medkänsla det är skillnad, det har jag fått lära mig.
Den hårda vägen.
Men jag är sa tacksam över att det finns de som visar omsorg för mig, utan att förvänta något tillbaka.

Tack!