I morgon söndag är det tio år sedan den första i barnaskaran föddes, inte min egen men precis lika älskad och given på Bankgatan som de som jag burit själv.
Det har hänt mycket på tio år, konstigt vore det annars.
Det har hänt mycket på ett år, födelsedagarna som varit under hösten och de som kommer framöver ser inte likadana ut som de gjorde ifjol vid den här tiden.
Pappa fick vara med på fina Alles nioårsdag, men imorgon är han inte här.
Saknaden går i skov och idag är den mer påtaglig än den varit på länge, till stor del för att det även här hos mig hänt mycket de senaste året.
Jag skulle behöva ha honom här, sittandes vid köksbordet där vi idag ätit varmkorv.
Att han på sitt osagda sätt ändå skulle mena att jo Sara, det blir bra det här.
Du fattas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar