Söndag

Envis!

jo det är jag det, i ett nötskal.
Enträgen och medgörlig är jag också men tack gode gud för det känner jag ibland.

Det skedde ett samtal för ett par måndader sedan, i slutet på september för att vara exakt. Och tänk om jag hade ställt mig upp, tagit på mig min blåa jacka och gått ut för att inte vända mig om och se tillbaka. Hur hade tillvaron sett ut då?
Om jag inte envisats, bankat och svurit alla fula ord jag kan.
Om jag hade lyssnat på vad som sades och inte sett vad som ville sägas då hade jag gått ut och lämnat allt där vid det runda bordet.

Om jag under de senaste månaderna gett upp hoppet och en gång för alla slutat envisas och helt sonika ryckt på axlarna.
I fall jag inte varit så säker på saken, så övertygande i mina argumentationer och så bedjande när det inte fanns något annat att säga.

Om mina beslut inte varit genomtänka och genomförda.
Slutgiltigt bevisade för omgivningen hur det faktiskt ligger till.
Stått stadigt och likt isdrottningen själv förtäljt hur detta ska bli.

Vad hade hänt om jag bara gett upp?

Det får vi aldrig veta, för jag gav inte upp.
Jag är helt enkelt alldeles för envis för att ge upp något jag så innerligt tror på.