I samma garderob som offerkoftan hänger också tvivelkoftan, har ni hört talas om den då?
Hade nog inte jag heller förrän den här historien tog sin början och saker och ting fick namn, innan var dom just händelser eller känslor på sin höjd. Men genom kommunikationsmöjligheterna jag fått så har jag också fått lära mig att namnge saker.
Så som tvivelkoftan i det här fallet.
Jag känner mig som en känslomässig bergodalbana. Hormoner ? ja säkert, jag är ju av det kvinnliga könet.
Vi kryllar av dom ifall ni inte visste det, som löss ungefär.
De finns överallt och är totalt omöjliga att bota.
Men i mitt fal så pendlar jag mellan euforisk lycka och gråtattacker, hopp och förtvivlan, frågor och svar. Ett tillstånd av ständigt må bra och känslan av totalt misslyckande.
Och jojo, jag vet det är helt normalt.
Men det är inte en mindre bergodalbana för det. Det är inte mindre jobbigt att tvivlet förföljer en som den ständiga följeslagaren.
Sittandes på axeln med hondjävulen i ständigt svart och den ljuva vita varelsen som gömmer sig oftare än hon syns. Mitt i där sitter den på sin galge ,tvivelkoftan.
Min är grön, ärtgrön och hemsk.
Ständigt ifrågasättande och petande i huvudet. För tvivlet sitter i huvudet, det har jag konstaterat sen tidigare. Även om det nog räknas som en känsla.
Jag vet även innerst inne att valen jag har gjort har varit självklara och inte särskilt tvivelaktiga. Och det som är gjort har blivit bra, nu är frågan hur jag ska forma framtiden.
Jag är den självutnämnda experten i att gruva sig, för allt.
Samtidigt som jag försöker ta dagen som den kommer.
Måndagen är gjord, det värsta avklarat.
Jag har trevliga saker att se fram emot, när jag sitter här i två koftor
(varken tvivel eller offer dock) och tjocka tofflor.
En bra kväll, utan dystra tankar tänker jag ha.
Puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar