Söndag

Jag springer men hinner inte med!

Har haft en väldigt givande samtal med en gammal vän denna kväll, en i nuläget sjuk vän.
En människa som så här i efterhand var med och skapade den jag är idag.

Människor som passerar genom livet, genom ens uppväxt på olika vis lämnar avtryck.
Att se tillbaka femton år senare och inse att det han eller hon gjorde och sa har format mig till att tycka och tänka så här idag.
När man blev bittert sviken för en skitsak vid fjorton års ålder så ledde det kanske till att man inte gjorde samma misstag när man var tjugo. Glädjen man fick och delar med sig av varenda gång man ses.
Vänner man haft sen barnsben som formats tillsammans med en, gått bredvid och tagit avstickare men alltid haft tid att mötas vid olika korsningar längs vägen.
De där som man pratar i telefonen med oftare än man ses men det känns aldrig som att det förflutit någon tid däremellan. Allt är som det alltid har varit, man vet vilken respons man har att vänta på olika besked, både glädjande och mindre roliga historier.

Den här människan är en han!
Jag hade många manliga vänner i min uppväxt, betydligt fler än de kvinnliga ska jag tillägga.
Vi hade en intensiv sommar tillsammans för femton år sedan, en sommar då ena foten fortfarande stod kvar i det trygga livet jag hade som barn och med den andra foten i det kommande vuxenlivet och allt det hade att erbjuda.
Han gav mig mitt humör! Lite jäklar anamma, att stå för mina åsikter! som på den tiden inte var nådiga.. Att kramas ofta och länge, för det kan man behöva efter att ha rasat i ilska som man kan jämföra med tio åskoväder på samma gång.
En annan sak han lärde mig var att älska min mamma, för det gjorde och gör (förhoppningsvis) han verkligen. Även den gången hon strök hans skjorta som skulle vara en sådan där modern "skrynkelskjorta" som fanns på den tiden..
Men sommaren tog slut och helt plötsligt så vände vi och gick åt olika håll.

Vi har setts på stan med jämna mellanrum. Skaffat familjer och pratat på Facebook ibland, ni vet så där som man gör med människor man inte riktigt släpper taget om helt och hållet.
Man går vidare åt andra håll och möts i korsningarna, kanske på var sin sida om gatan men det kan räcka långt med ett Hej!

När korsningen nu ser ut på detta viset, att han är sjuk med stora förhoppningar om att bli frisk givetvis men ändå inte på samma plats som jag är just nu så värdesätter jag ännu mer det han gav mig ifråga om självinsikt och stolthet.

Han kommer att bli frisk och vi kommer att ses, inte just nu i denna avfart men längre fram när vi kommit ikapp varandra igen.