Fredag

Symtomlindring

Att lindra smärta, behov, beroende och andra saker man mår dåligt av gör varje människa mer eller mindre medvetet.

Symtomlindring och smärtlindring är två skillda saker.

En ipren äter man när man har ont i huvudet eller benet eller är bakis så det sjunger om det. Men att lindra symtomen för varför man har huvudvärk är en annan sak. Om huvudvärken kommer efter gräl om pengar då försöker man se till att just pengar inte pratas om.

Är behovet att få vara omtyckt på jobbet, en arbetsplats som är full av förtryck,då kan man dämpa smärtan med tex, en shoppingtur. Att handla mår man bättre av och smärtan lättar.

Ifall beroendet är en cigarett och man äter godis i stället, då dämpar det suget för tillfället.

Det finns massor av exempel, dåliga förhållanden, ingen karaktär, lathet, you name it! allt går att lindra på ett eller annat sätt.

Men en symtomlindring är i grund och botten ett sätt att slippa ta itu med de riktiga problemen, gå till banken och få hjälp att styra upp ekonomin, byta jobb eller i alla fall arbetskamrater,sluta röka, börja promenera, skilja sig.

De problemen som helt enkelt finns i vardagen hos var och varannan människa men som få ser och ännu färre tar itu med. Inte förrän symtomlindringen slutar ge verkan. När problemen tagit överhanden.

När den tredje svängen på HM den här veckan inte gör det trevligare att gå på jobbet. När godiset gjort att man inte får igen byxorna men röksuget är större än någonsin. När gråzonen helt enkelt inte duger längre.

Det är då de verkliga problemen startar, vart börjar man?

Att säga upp sig i dagens samhälle är inte tvärgjort, speciellt inte om man inte har något annat jobb att gå till.

Att sluta röka är ett rent helvete för att prata svenska, där har man det stora problemet, allt hänger på en själv.

Att välja om gråzonen är där man vill vara eller om man gjort sig förtjänt av en aning ljusare kanter kanske till och med den stora vita.

Det hela handlar om att inse sina problem, bestämma vad man ska göra, hur slutet ska se ut.

Att sen bestämma vägen dit det är svårare, man tar helt enkelt en bit i taget, ett steg, ett andetag eller en natt. När man är på botten och inser att nu kommer jag mig inte djupare det är då det bara kan bli bättre oavsett hur slutet än blir så kan det inte bli värre än det här.

Man kanske behöver hjälp, det är sånt de runt i kring kan säga otaliga gånger men man inser det inte själv.

Inte förrän man ser sig själv och de problemen man har.

Man har helt enkelt omfamnat sin litenhet, som en god vän sa. Att se sig själv är inte alltid trevligt, hur man har blivit så här? ville jag verkligen det här och hur i hela helsicke kommer jag mig härifrån?

Jag har sett mig själv på botten, jag har bestämt mig för att inte stanna, det var ett besök jag inte vill göra om. Att själv inse det tar nära nog knäcken på en, jag skulle kunna stanna i gråzonen tänker jag ibland, herregud så hemskt är det faktiskt inte. Men när jag tänkt den tanken så kommer nästa. Varför är inte jag värd de vita fina, de ljusare kanterna i alla fall. Att få vakna på morgonen och känna mig levande att se djupet i gropen som bara en grop och inte ett hotfullt mörker som när som helst överumplar mig och gör mig oförmögen att tänka en enda vettig tanke.

Men vet ni...

Jag är värd det!

Hur jag ska komma mig dit det har jag inte klart för mig än, vad det innebär för mig i slutändan det får tiden utvisa. Jag har inte bråttom men jag vill INTE leva så här, jag har precis som alla ni andra gjort mig förtjänt av ljuset och mina barn dom förtjänar en Mamma, inte vilken Mamma som helst utan den Mamman som är allra, allra bäst bara för dom.

Min tid av symtomlindring är förbi, jag vill ha det bästa!

S