2011, jag hade inte tänkt göra en sammanfattning av detta skitår.
Men gör man inte ett avslut så går man inte vidare.
Jag har otroligt mycket att vara tacksam över, jag vet det.
Många gånger glömmer jag det, söndagkvällar är en sådan gång.
Just innan läggdags smyger sig känslan av hopplöshet över mig, inte alla söndagar men ofta.
När man tittar tillbaka på veckan som varit eller i det här fallet året och jag inte kan greppa vissa saker, jag famlar och det faller mig ur händerna.
De ofattbara sakerna som helt sonika är för stora för att greppa, de anfaller mig på söndagskvällarna.
Jag gör saker och ting till vad just saker och ting är, varken mer eller mindre. Jag kan bestämma mig för hur ont det ska göra, hur hårt jag ska falla, vad som ska synas på utsidan och tära på insidan. Jag bestämmer själv hur lycklig jag kan tillåta mig att vara utan att spricka, hur ledsen och nedbruten jag får bli innan jag reser mig upp igen. Vilka ord jag väljer att säga och vilka jag lyssnar på.
Jag fattar mina egna beslut och får leva därefter tills beslutet visar sig vara felaktigt eller helt rätt, det får jag leva med.
Summa sumarum. Jag är glad att jag har mina barn, att de är friska och välmående. Att de som finns kvar av familjen står mig nära, en bit längre bort än vad de gjorde förr men de finns fortfarande där. Jag är tacksam över möjligheten att få behålla mitt hus, att jag har ett jobb och klänningar i garderoben. Jag sätter ett högt värde på mina fina vänner, de nya och de gamla.
Jag går med förhoppningar inför framtiden, en vår full av ljus.
Men sen finns det vissa saker, det man inte kan bestämma om. De sakerna som gör att man står handfallen, smärtsamt medveten om att vad man än gör, vilka beslut man än fattar så blir saker och ting aldrig som man tänkt sig.
Jag förbannar orättvisan att du Pappa inte får se Måns när han lär sig cykla, se gluggen där Molly tappat sin tand.
Att du inte finns här nu när jag behöver dig!
Men jag hoppas att du sitter där på din stjärna, tittar ner och vet att Jo, jag kommer att klara det här.
Det behövs bara förtröstan och hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar