Allmäntillståndet är tillfredställande, armen sitter kvar och om det fortsätter så här kanske jag kan äta med den i morgon. Jag har upptäckt att jag är fruktansvärt högerhänt, smöra en macka med vänstern blir ett helt projekt innan jag är klar. Men det blir bättre, måste bli bättre.
Att förvånas, när någon eller jag själv gör något oväntat, överraskat, surpris, häpet, chockartat.
Att förvånas och få en chock är visserligen två helt olika saker i min värld men just det där att bli slagen ur skorna, tappa hakan eller benämn det med vad ni vill.
Jag slås gång på gång av hur människor i omgivningen bierörs av denna separation, många på ett betydligt djupare och mer sorgset plan än vad jag har gjort. människor som finns i pereferin, på sidan av. Sådana som bryr sig så mycket så att tårarna börjar rinna när man pratar med dom.
Jag kan nog tyckas iskall när det kommer till den diskussionen inte för att jag inte är berörd för det är jag givetvis men mina tårar dom är slut, det finns inga mer.
Men jag blir rörd när man bryr sig så pass att man ialla fall kan beklaga det hela och verkligen mena det.
Sen slås jag även av att det kan finnas så mycket omsorg, omtanke och allmänt bry-sig-ommande i en människa, det behövs så lite för att göra så mycket.
Nu snart iväg på dagens andra arbetspass, först packa kappsäcken. Ett par nätter kvar och sen.. min egen säng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar