Söndag

Att göra det som är bäst eller göra det man vill?

Det blir synonymt för mig med att göra det hjärnan säger eller det hjärtat tycker.
Vilket mycket sällan i det verkliga livet överensstämmer. Hur många gånger har jag inte tänkt
- oj vad jag vill det här meeen det är nog bäst att jag är förnuftig och gör något annat.

Jag kommer ihåg den där gången då vi var till stockholm och jag provade den svindyra Marimekko kappan, den som var skräddarsydd åt Sara Carlsson. Köpte jag den ? Nej givetvis inte och det var inte ett ekonomiskt vi-får-leva-på-pasta-resten-av-månaden-beslut.
Jag gjorde helt enkelt som hjärnan sa och inte hjärtat.
Ångrar jag mig? Men typ!

Nu var det här exemplet något trivialt i sammanhanget men den där jäkla kappan är något fortfarande påtagligt i tanken.


Jag har inte varit den som gjort revolt, ja Mamma! visserligen kanska jag inte var en älskvärd tonåring men det fanns och finns dom som är och var så mycket värre.
Mamma visste och vet allt, hon tycker hon håller på vara luttrad av alla mina påhitt men tänk om jag följt viljan och kanske framförallt impulsen genom livet och inte förnuftet. Då hade mycket sett annorlunda ut. Jag ångrar ingenting snarare tvärtom, jag kan även vara ganska tacksam att jag tänkt efter före så att säga. Och det är nog hon också om hon bara stannar upp en stund och andas en stund.

När jag nu kommit hit, till en separation så ställs man oavkortat inför frågan, blir det här bäst för barnen?
Ja jag vet inte, hur ska jag möjligtvis kunna veta det?
När man väljer att inte leva resten av livet tillsammans så har hjärtat talat sitt språk och hjärnan motsträvigt accepterat det hela, i många fall.
Den ifrågasätter ständigt val, känslor och agerande.
Men någonstans så vann känslorna den här gången, för lyckan den sitter i hjärtetrakten.
Den har hjärnan ingen koll på.
Om jag är lycklig och P också för den delen så borde det bli bra för barnen, eller..
Jag försöker intala mig själv det när tankebanorna vandrar i den där - du-är-en dålig-mamma riktningen.

Den som följer med skuldkänslorna och det ständiga ifrågasättandet.
Jag har för mycket inom mig som behöver lycka, det tror jag alla människor har men många ifrågasätter aldrig tankarna men ofta känslorna.
Känslorna som säger -får man känna så här, är det tillåtet att vara lycklig, varför stod jag inte upp för mig själv, jag skulle ha skrikit högt och länge för ett bra tag sen, varför gjorde jag inte det?

Därför att jag helt sonika accepterade det faktumet att huvudet sa - Det blir nog bra, ge det lite tid, nja men vet du - du kanske inte förtjänar bättre än det här..
Lycka? jo det köper man på tradera. Tillfällig ialla fall.
Vad har du att gnälla över? du har ju ett hus och två underbara barn resten det får du acceptera.
Det var vad jag hörde när jag stannade upp och försökte andas.

Men då kom den dagen då hjärtat skrek för att hålet det bar på blev för stort, det fanns inte tillräckligt kvar att känna efter med, de vassa kanterna gjorde så pass ont att till och med hjärnan reagerade och denna gång något motsträvigt sa - Mjo du... nu kan det nog vara bra om du känner efter med det som verkligen betyder något här i världen.

Det kan nog vara så att du förtjänar lycka trots allt..

Och det gör jag, det gör alla.
Man måste bara släppa in den, omfamna den och inte ifrågasätta så Jäkla mycket!