Jag förundras, det händer lite nu och då men just idag är förundran stor
Jag har jobbat själv idag och går med tankar som åker runt i huvudet på sin egen invanda bana.
Jag ifrågasätter mycket, analyserar och kommer med slutsatser som ofta får mig att ifrågasätta, analysera och fundera ännu lite mer.
Man kanske inte kan tro det, men bakom det blonda försegår både en och annan tanke om livet.
Idag har det mestadels handlat om hjärtat.
Denna viktiga sak som finns innanför bröstbenet både fysiskt viktig givetvis, för utan det så stannar alltihopa av. Men även den känslomässigt viktiga delen som den har.
För visst är det så att i hjärtat bor känslorna eller?
Jag har tidigare gått på djupet med dessa funderationer.
Att man tänker med huvudet och känner med hjärtat och det vill jag gärna tro.
Men tänk så mycket denna del av mig ska bära på.
All den oändliga kärlek som finns inom mig och andra människor, hålet som jag bär på, ni vet det där med vassa kanter som slipas ner, sakta sakta.
Ilskan som man känner ibland, när man är helt bara galet förbannad eller när orättvisan gjort sig påmind, den som bubblar under ytan innan det brister.
Lyckan som kommer av omtanke, kärlek visad av andra och ett meddelande på morgonkvisten.
Lyckan som kommer av glada barn, goda middagar och härliga promenader.
Känslan man får när man gjort något riktigt riktigt bra för någon annan.
Och det som finns i den så kallade hjärtetrakten, oj oj det är där jag stoppar alla minnen som jag plockar fram med jämna mellanrum, känslostormarna som jag ridit på genom livet, den första kärleken, känslan av ett litet barn på magen. Det är dit man kommer först, innan jag släpper in någon på djupet.
Hur är det möjligt att alltihopa ryms samtidigt och att man i samma stund som man lider av hjärtesorg ändå kan le och vara glad.
Och känslan om att när man äntligen nått fram till någon annans hjärta, det är då man har hittat hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar